Berättelser som lästes upp under jubileumsdagen

Berättelse 1
Jag kommer aldrig glömma hur det var. Minnena finns kvar även om jag ibland vill glömma. Jag har alltid varit misstrodd, fått höra att jag gör fel, att jag inte är en bra dotter, en dålig storasyster. Jag har varit tvungen att komma hem direkt efter skolan, de skulle veta mitt schema och var jag inte hemma en kvart senare fick jag tusen frågor om var jag varit och vilka jag träffat, om jag träffat en kille. Mamma kunde slå mig ibland enda tills jag erkände det hon anklagade mig för. Pappa stod för det grövre våldet. Vid ett tillfälle hade jag efter ett studiebesök stannat kvar i stan och umgåtts med klasskompisar och min yngre bror såg mig, såg att jag pratade med några killar. När jag kom hem låste pappa in mig på mitt rum och slog mig, sparkade mig, drog mig i håret. Jag trodde att jag skulle dö när han försökte strypa mig men sen slutade han, jag vet inte varför. Han sa att jag aldrig skulle göra om det. Det var då jag tanken väcktes att jag ville lämna, att jag ville leva mitt liv.

Det tog tre år innan jag vågade fly. Jag hade haft kontakt med min skolkurator under ett årstid och planerat flykten noga. Jag fick hjälp av en socialsekreterare att komma till ett skyddat boende, Unga Kvinnors Värn. Jag möttes av personal som upprepade att jag var trygg och fri men jag visste varken vad trygghet eller frihet var. Jag störde mig på att de varje dag frågade mig hur det var med mig, jag var inte van vid att människor brydde sig. Jag minns att jag inte sov på nätterna, jag hade hemska mardrömmar från när pappa försökte strypa mig. Jag väcktes av tankar av ensamhet, skuld, saknad, förvirring. Jag var trött och ledsen jämt. Jag orkade inte gå till skolan oavsett hur personalen försökte motivera mig. De sa att jag skulle väcka dem på natten om jag inte kunde sova men jag hade svårt att lita på att de menade vad de sa. Vi pratade om våldet jag utsatts för och de sa att jag normaliserat våldet. Jag förstod inte vad de pratade om men tyckte att det var skönt att äntligen få sätta ord på det jag upplevt och känt. Skönt att någon ville lyssna. Vi pratade om relationer och jag kände för första gången att jag fick tänka fritt. Jag som alltid varit mer attraherad av mina tjejkompisar vågade nu tänka tanken att jag kanske inte alls ville hitta en man att leva mitt liv med. Men saknaden efter familjen avtog inte utan blev istället starkare. Ibland visste jag inte hur jag skulle stå ut. Jag kände mig totalt ensam. Familjen hörde av sig på sms, jag svarade inte. Pappa skrev att mamma blivit sjuk och hamnat på sjukhus för att hon saknade mig så mycket. Och jag ville tro dem. Ville träffa henne. Jag vågade inte berätta om mina tankar för personalen. Jag kunde inte göra människor besvikna. Jag ville bli omtyckt.

När jag ser tillbaka på den här tiden inser jag hur viktig den var. Tror aldrig jag visade uppskattning till personalen då men jag vet att hade jag inte fått den hjälpen så hade jag inte stått emot saknaden som höll på att kväva mig. Smärtan bär jag alltid med mig. Över det liv jag tvingats leva, de minnen jag plågas av och att jag splittrat min familj men jag vet i alla fall en sak och det är att idag är jag en människa som försöker leva mitt liv utifrån vad jag vill och inte utifrån vad min familj och släkt anser är rätt.

 

 

Berättelse 2
Klockan är en bit efter ett på natten. Jag samlar ihop mig för att möta en till kund – den femte sen i förmiddags. Jag känner inget, jag bara gör. Men vad händer därute? Upprörda röster. Jag stannar upp, vågar inte röra mig, lyssnar. Jag är rädd och hjärtat slår. Jag vill fly. Jag öppnar försiktigt dörren och titta ut. Flera poliser tränger in i lägenhet och två av dem håller på att sätta handfängsel på en svärande Vladi. Vladi som på samma gång representerar fara och trygghet – slavdrivare och beskyddare. Det var Vladi som tog med mig hit. Vi har växt upp i samma kvarter i slummen utanför huvudstaden i hemlandet. Han hade umgåtts med folk hon inte kände, inte varit synlig under ett par år och sen dykt upp. Han visade upp en fin bil, gav löften om guld och gröna skogar. Jag blev lovad ett jobb i hans ”firma”. Jag var desperat; ensam med två små flickor att försörja.

Jag valde att tro på Vladi, att även jag kan arbeta ihop pengar till mig och barnen. Vad hade jag för val? Hur skulle jag annars kunna få fram pengar? Hur skulle jag annars kunna ge mina små tjejer en framtid?
Det tog inte lång tid i Sverige förrän jag insåg att Vladi fört mig bakom ljuset. Redan efter någon dag sa han till mig att ha sex med min första kund. Jag ville inte, men först försökte Vladi att övertala mig sedan var han som förbytt och hotade med att överlämna mig till polisen om jag inte gjorde som jag var tillsagd. Allt jag vet om Sverige har jag fått veta av Vladi. Visst har jag funderat på att bara gå därifrån och försöka ta mig hem till mina barn. Men hur gör jag? Jag kan ju inte språket, jag kan inte heller engelska, jag vet inte ens var jag befinner mig och jag vågar inte gå till polisen? Jag har ju inte pengar och inget pass?

Vad är det som händer nu. Polisen letar runt i lägenheten. Vladi skriker åt polisen. En av de andra kvinnorna skriker och försöker ta sig loss. Allt är kaos. Vad ska jag göra?
Jag förs av polisen in i en polisbil. Jag har panik. Vart för dom mig? Ska jag bli misshandlad? Ska jag få fängelse?
Polisen stannar sedan vid ett vanligt bostadshus. Paniken stiger inom mig och jag vill bara springa därifrån, men följer ändå med in i porten. En kvinna i fyrtioårsåldern öppnar dörren, klädd i jeans och t-shirt. Hon sträcker fram handen ser mig i ögonen och säger ”välkommen”. Kvinnan tecknar åt mig att följa med längre in i lägenheten. Jag är förvirrad och trött. Vi går förbi stängda dörrar. Kvinnan visar med sina händer ihop mot sin kind och jag förstår att innanför sover folk. Jag känner mig utpumpad och vill bara sova. Orkar inte ens vara rädd längre. Kvinnan visar mig ett fint badrum som luktar rent och leder mig till ett sovrum med en nybäddad säng. ”Sleep now, you are safe here” säger kvinnan på engelska. ”Talk tomorrow”.