Berättelsen om Astrid – en sann historia

För några år sedan kom ett brev till Unga Kvinnors Värn från Astrid i Tyskland, idag är ca 75 år, som bodde på Unga Kvinnors Värn under en tid runt 1949 – 1950.

Astrid berättade att hon kom till Sverige med sina föräldrar 1948. De hade då levt i exil i Tjeckoslovakien under kriget och sökte sig nu till Skandinavien för att starta nytt liv. Den första bosättningen blev i Sigtuna. Under kriget hade Astrid skaffat sig den fula ovanan att stjäla olika förnödenheter till sig själv och andra. En ovana som hon tog med sig till Sverige. Så togs hon på bar gärning. Föräldrarna satte henne då i hushållsskola och att bo på Unga Kvinnors Värn, mot löftet att hon skulle sluta stjäla.

I brevet ger Astrid en målande beskrivning över hur hemmet var inrett. Trots att det har gått runt 60 år kan hon detaljrikt beskriva rummen, möblemanget och stämningen. Diakonissorna fostrade dem med värme och kärleksfullhet, men också med fast och bestämd hand. Astrid berättar hur orolig hon var ibland när diakonissorna var ute om nätterna, att de inte skulle komma hem. Men det gjorde de, och hade ofta med sig någon ny som behövde UKV:s värme och fasta hand. De såg så ledsna ut tyckte hon och försökte ge dem ett leende tillbaka.

1955 återvände Astrid till Tyskland och utbildade sig till barnsköterska och har sedan dess haft ett bra och rikt liv.
Hon skriver att tiden på Unga Kvinnors Värn kom att betyda mycket för henne. Det förtroende, frihet och ansvar hon fick där för att ordna sig ett eget liv blev vändpunkten för henne och som hon sedan dess burit med sig med stor värme och kärlek.