Föredrag Ina Müller

Välkommen till 100 års jubileum

Stiftelsen Unga Kvinnors Värn fyller idag 100 år. Vi firar med glädje eftersom vi har funnits så länge – och att vi vågat utveckla vårt arbete i samklang med samhällets syn på socialt arbete. Dock firar vi även med sorg eftersom vi fortfarande behövs – och att det fortfarande finns kvinnor som behöver vår hjälp.

Mitt namn är Ina Müller, i över 20 år har jag arbetat med barn, kvinnor och män utsatta för våld. Idag är jag föreståndare på Stiftelsen Unga Kvinnors Värn.

 

Vilka är vi idag och på vilket sätt arbetar vi idag?
- Unga Kvinnors Värn är idag ett skyddat boende för unga kvinnor mellan 18 och 30 år utan medföljande barn och utan pågående missbruk – och som är utsatta för våld och förtryck på olika sätt och mår dåligt. De unga kvinnorna som kommer till oss lider av olika slags psykosociala traumareaktioner efter det att någon närstående har utsatt dem för våld. Och med våld menar vi fysiskt, psykiskt och sexuellt våld.

Idag har Unga Kvinnors Värn ingen uppsökande verksamhet. Det hade vi för 100 år sedan. Idag placeras de unga kvinnorna via socialjouren, socialtjänsten eller polisen med stöd av socialtjänstlagens brottsofferparagraf hos oss. Verksamhetens värdegrund är fortfarande samma som för 100 år. Nämligen att vi på UKV ska ge unga kvinnor stöd till ett självständigt liv. Idag lägger vi till två ord – ett självständigt liv utan våld. Innebörden av dessa ord och förståelsen av kvinnornas utsatthet är en annan idag. Som vi kunde höra innan så är vi idag mer medveten om våldet, våldets mekanismer och att offret inte bör bära ansvar för våldet. Det har inte alltid varit så. Förståelse av mannens och kvinnans roll i samhället är en annan idag. Mycket har ändrats.
Dock kan vi med sorg se att vi har långt kvar till ett jämställt samhälle och ett samhälle där kvinnor inte behöver vara rädda för att bli utsatta för våld. Både i den privata sfären och i det offentliga rummet. De våldsutsatta unga kvinnor som kommer till vårt skyddade boende har ofta en lång smärtsam process och väg framför sig innan de kan förlita sig på att de får och kan bestämma över sina liv.

Därför har UKV de senaste åren utvecklat en slag vårdkedja där vi försöker stödja de unga kvinnorna även utanför och/eller efter det skyddade boendet. Vårdkedjan bestående av bl a skydds- och träningsboendena, av grupper för unga kvinnor och enskilda terapeutiska samtal. – se bokbordet -

Ida kommer nu berätta om syftet med att ha samtalsgrupper för unga kvinnor och Tina kommer sedan berätta om syftet med att erbjuda stöd i form av samtalsterapi för unga kvinnor.

 

Vad gör vi då på det skyddade boendet för att stötta kvinnorna bort från våldet?
Att vara utsatt för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld av de egna föräldrarna, en eller flera äldre eller yngre syskon, av den självvalda eller av familjen valda make, sambo eller partner, eller av andra personer som kvinnan står i beroendeställning till, till exempel lärare, arbetsgivare, terapeuter, arbetsförmedlare.

Detta våld hemlighålls! Med andra ord är detta våld i stort sätt osynligt.
När de människor som utsätter oss för våld även står för mat, husrum eller för någon annan slags trygghet som t ex identitet, ekonomi, grupptillhörighet, när de som utövar våldet säger att de älskar oss så är våldet starkt förknippat med skam, skam som offret bär på.

• Skam över att allt som hon som kvinna gjorde och försvarade sig med inte ledde till att våldet upphörde.

• Skam över att ingen har sett och hjälpt.

• Skam över att när hon har berättat så har hon inte blivit hörd, trodd på eller tagits på allvar.

• Skam över att ha fått bekräftelse av alla de tysta vittnena omkring henne – att hon inte är värd något bättre.

 

ÖVNING:
tänk tillbaka nu på en situation – en händelse – i ditt liv där att du gjort bort dig , en situation, en händelse där du skämdes……lägg märke till känslan och dina kroppsliga reaktioner. ………. Vänd dig nu till personen bredvid dig som du inte känner ……… försök nu tänka dig att du ska berätta händelsen där du skämdes för din granne. I detalj.

…….Är det lätt? Är det svårt? Hur känns det? Upplevde du nästan samma känsla som då? Skulle du våga? Skulle du inte våga? Skulle du skämmas igen? Eller skulle du säga till dig ” – eh det var inte så farligt” och hellre behålla händelsen för dig själv?

Denna övning skulle belysa hur svårt det är att berätta för någon man inte känner saker som jag skäms för.

- Hur lätt är det då för en ung våldsutsatt kvinna att berätta om våldet för handläggaren på socialjouren, för socialsekreteraren, för polis, för advokat, för personalen på UKV – och ofta i detalj. Inte för att få bekräftelse eller medhåll utan för att de behöver hjälp, ofta i en akut situation.
- Skulle du kunna berätta för en främling:
- att din far har våldtagit och slagit dig sedan du var 6 år, några år senare utsatte även din bror dig för sexuellt våld, och när du var tonåring så fortsatte även hans kompisar att våldföra sig på dig? Och nu flyr jag efter det att min pojkvän har försökt strypa mig.
- Hur skulle jag kunna berätta sånt till någon jag aldrig träffat förut?
- Hur lätt är det för en kvinna att berätta att hennes styvfar, överläkare i det stora sjukhuset i lilla staden, har slagit henne och hennes syster sedan de var små. Där de såg på hur styvfadern även utsatte deras mor för våld och våldtäkter så länge de kan minnas.
- Hur lätt är det att berätta att jag gifte mig mot min vilja med en 10 år äldre man som jag inte kände eftersom detta förväntades av mig i utbyte av att makens familj skulle betala för min lillebrors flykt från kriget i vår familjs hemland. Mina föräldrar ville mig inte illa, men det fanns ingen annan utväg och nu när jag lämnat mannen så kräver före detta makens familj tillbaka summan av min familj.
- Hur ska jag kunna berätta om våldet min storebror utsatte oss alla i familjen för – efter det att han varit fängslat och blivit torterad i många år av polisen under diktaturen.
- Hur ska jag kunna berätta om våldet jag sett och varit med om i hemlandet där det är krig och under flykten till Sverige. Också det våldet jag sett och utsatts för i flyktinglägren både där och här. Jag berättade ju mina smärtsamma krigsminnen till Migrationsverket som ändå gav mig avslag om asyl i Sverige.
- Hur ska jag kunna berätta för någon att jag aldrig fick höra några uppmuntrande ord av mina föräldrar utan bara fick höra hur ful, misslyckad jag är och att jag bringat otur över familjen.
- Hur ska jag berätta om att jag har svårt att tro på att det finns goda människor efter allt svek jag har upplevt.
- Hur lätt är det för en kvinna som inte har någon aning om Sverige som samhälle och inte behärskar svenska språket att berätta om att hon är beroende av mannen som tog henne till Sverige och tvingade henne till prostitution. Att denna man även är far till hennes barn – och att hon inte kan se någon annan möjlighet till att kunna försörja sig, sina små barn och sina sjuka föräldrar i hemlandet.

 

Här kommer vårt arbete in.
De unga kvinnorna som kommer till oss är modiga. Trots all skam och trots all den själsliga smärtan efter att De som De älskar har utsatt dem för dessa vidrigheter – så berättar de. Trots att de skäms för sig själva, sina minnen, sina familjer, sin släkt, för förövarens del – så vågar de berätta – om vi lyssnar, vågar fråga och vågar ta emot smärtan och sorgen i det.

För hundra år sedan gick UKV:s diakoner ut bland annat till Berns för att söka upp de kvinnor som kom till staden Stockholm och som skulle hamna i prostitution och tiggeri.

Då bestod hjälpen i att ge kvinnorna tak över huvudet. En trygg plats, struktur och hjälpa till en egen försörjning så småningom. Kvinnorna fick då utbildning på UKV i att laga mat, att städa, sticka och brodera.
Idag består vår uppsökande verksamhet i att vi berättar om vår kunskap och professionalitet i att stödja våldsutsatta unga kvinnor för socialtjänsten, polisen och andra myndigheter och organisationer.
Stödet på UKV består fortfarande till stor del av att få en trygg plats att bo på med mat, husrum och struktur. Fortfarande är möjligheten till ett självständigt liv en röd tråd i vårt arbete. Stödet består till stor del av att kvinnorna får upprättelse, att de kan berätta om våldet utan att bli ifrågasatta, att de får bekräftelse i styrkan i att våga berätta, att de får möjlighet till att motverka framtida psykiska men genom att få gehör för de fruktansvärda minnen de bär på. Att kvinnorna får nytt hopp om att det finns människor som ser dem som värdefulla individer. Kvinnorna får stöd i att kunna upptäcka och formulera sina behov, att inte skämmas för sina behov och att våga kräva respekt även av andra gällande sina behov.

Till detta behövs det, kontinuitet och tid för återhämtning och för att kunna återskapa tillit till sig själv och till andra. Tid för att lära sig att jag är värd att skyddas, värd att ha egna behov, värd att behandlas med respekt.
Mycket av vårt arbete idag består av att var en länk till myndigheter så att de får rätt underlag för att kunna ta rätt beslut.
Det är inte lätt att minnas sånt som man helst inte vill ha upplevt, det är inte lätt att känna igen alla de smärtsamma känslorna när man ska berätta om det – och till främlingar dessutom. Bara för att få stöd och hjälp.

Idag tar vi emot unga kvinnor som har utsatts för våld, hot om våld, utsatts för människohandel eller som är i behov av skydd och stöd. För att motverka psykisk och fysisk ohälsa som är en vanlig reaktion på att ha varit utsatt för våld och hot så använder vi oss av metoder som har visat sig vara gynnsamma i återhämtningsprocessen. Förutom daglig struktur, det praktiska stödet i att få öva och prova delaktighet och att bestämma över sina livsvillkor så erbjuder vi varje vecka möjlighet till att röra på sig – fysiska aktiviteter som yoga, gruppträning och gym.

Vi erbjuder även aktiviteter där kvinnorna ska kunna få utlopp för sin kreativitet genom t ex att skapa något med händer t ex måla, göra smycken och askar, sy och sticka eller genom att uppleva konst, musik och teater – saker som de flesta av de unga kvinnorna aldrig har upplevt tidigare.

Våra huvudsakliga arbetsmetoder består olika slags samtal. Samtal användes troligen även av diakonerna för hundra år sedan, men med åren har vi blivit mer medvetna om samtalets funktion i processen att komma ur våldet, samtalets läkande kraft till ett självbestämmande liv utan våld. Idag får de unga kvinnorna stöd via krissamtal, skyddssamtal, samtal för att stärka kvinnan som individ, bearbetande samtal, motiverande, medvetandehöjande och ångestreducerande samtal, samtal via beprövade manualer och enkäter för att synliggöra och kartlägga våldet och kvinnornas behov av skydd och/eller annat stöd. Alla dessa samtal är en del i stödet, i den psykiska, somatiska och sociala återhämtningen men även en hjälp i utredningsarbetet till socialtjänsten, polisen, skatteverket och ibland även Migrationsverket. Mycket av vårt arbete handlar om att avlasta kvinnorna från skam och skuld för det våld de har utsatts för. Och att stötta kvinnorna i att söka och få den hjälp de har rätt till och att våga se och kräva respekt för sina behov. Ofta handlar det om att kvinnorna behöver bekräftas i att de mänskliga rättigheterna gäller även dem.